Eiffeltornet

Paris

Gustave Eiffel demonstrerade i sitt berömda torn både sitt tekniska geni och ett fast grepp om den industriella erans framväxande estetik. Otis ingenjörer behövde också vara uppfinningsrika och hitta nya sätt att utforma tornets hiss system - inte bara en gång, utan två gånger, ett sekel senare. 

Fransmännen vände sig först till Otis innan tornet öppnade 1889. De behövde hissar till de norra och södra välvda pelararna för att transportera besökare till övre nivån i tornet - utan att störa dess ikoniska silhuett. 

Konstruktion av hissar till nedre nivån var relativt enkelt: pelarnas ben var breda och raka nog för ett konventionellt system. Att installera hissar till övre nivån var en annan sak, med tanke på den skarpa krökningen. Inget franskt företag var villigt att ta på sig det komplexa arbetet 

Otis ingenjörer konstruerade två stora linhydraulhissar som kördes på järnvägsspår. De stora, vackra maskinerna blev egna turistattraktioner. 

På 1980-talet vände fransmännen sig till Otis igen, den här gången för att omstrukturera tornets hela hiss-system som en del av en stor renovering.

Hissarna till toppen var den största utmaningen. Otis ingenjörer använde datorsimulering för att analysera de många svårigheterna, inklusive tornets svängningar och vindar som kan nå 62 km per timme. 

De kom fram med ett helt nytt system: Två Duolift ™ -hissar med den längsta utomhusåkturen som någonsin gjorts av en hiss - 160 meter. Varje hiss består av två hisskorgar, som fungerar som varandras motvikt: När en hiss åker upp, så åker den andra ned ..

Galvaniserade kablar och avisningssystem på hisskorgarna möjliggör att hissarna kan fungera året runt, även under svåra väderförhållanden.

Otis moderniserade Duolift-hissarna 2001.